duktionsfaktorerna beror av om de andra medborgarna äro avnämare av dessa produktionsfaktorers resultat.
Mer allmängiltigt kan man sammanfatta saken på följande sätt. En ökning i mängden av något som utbjudes — det må gälla en vara, en prestation, en produktionsfaktor — sänker dess knapphet och därmed dess pris. Så till vida motverka de särskilt dugliga, de sparsamma o. s. v., tack vare de ekonomiska lagarna, sitt eget intresse, i det att deras ökade prestationer tvinga till ett lägre enhetspris (lägre räntefot, lägre jordränta o. s. v.) för att den större mängden skall kunna finna användning. Är användningen eller avsättningen då begränsad till det egna landet, så draga dess övriga medborgare nytta av den rikligare tillgången, d. v. s. det lägre priset, och i högre grad ju mindre marknad det gäller, ty desto starkare minskas knappheten. Skulle avsättningen däremot företrädesvis eller t. o. m. uteslutande gå till andra länder, draga avnämarna i dem nytta av den rikligare tillgången; men samtidigt blir resultatet då som regel gynnsammare för de särskilt dugliga, sparsamma o. s. v. i det förstnämnda landet, så till vida som avsättningsmöjligheterna då vanligen äro större och knappheten därför ej minskas lika mycket, d. v. s. prisets (räntefotens o. s. v.) nedgång också blir mindre.
Det samhälle som inom sig sluter ovanligt stor duglighet, sparkraft o. s. v. får följaktligen största sammanlagd överlägsenhet över andra samhällen i fråga om ekonomisk nivå, för den händelse intet hinder lägges i vägen för fri avsättning av produkterna där de bäst passa, och samtidigt har också ”världshushållningen” som helhet störst nytta därav i detta fall, ty alla krafter få då sin bästa användning. Däremot kunde det
