ha därför dragit nytta av deras tjänster, och deras egna vinster ha till följd därav också blivit särskilt stora i jämförelse med vad som tillfallit deras landsmän. Att motsatsen mellan rikedom och fattigdom framträder särskilt starkt i detta slags samhällen kan sannolikt delvis förklaras på det nu antydda sättet, ehuru det ingalunda är hela förklaringen. En annan del därav är sannolikt den dragningskraft som just stora sjö- och handelsstäder utöva ej blott på ekonomiska förmågor utan samtidigt också på deras motsats, på ekonomiska oförmågor, dräggen av alla länders befolkning.
Ej heller det nu sagda räcker dock till att förklara den egendomliga företeelsen med särskilt stora rikedomar i samhällen med stark ekonomisk utveckling; särskilt kan man omöjligt säga, att de amerikanska förhållandena bero på någon utåtvänd prägel hos landet. Så vitt jag förstår, kan man då ej undgå att falla tillbaka på en redan tidigare framkommen förklaring, som är svår att bevisa och som ej alls uttömmande kan behandlas på detta ställe men som är av stort intresse. Den innebär, att vinsten av ekonomiska framsteg till en början över huvud taget som regel skulle tillfalla företagsledarna, utan att dessa därför alla utan undantag behöva vara särskilt märkvärdiga, samt först småningom under konkurrensens inverkan överflyttas från dem på konsumenterna; om framstegen då ständigt avlösa varandra, föreligger en ständigt hög vinst för företagsledarna. Detta är vad nationalekonomerna kalla ”positiv företagarvinst”, ett överskott utöver ej blott utbetalda arbetslöner och andra produktionskostnader i trängre mening utan också utöver vanlig kapitalränta och ersättning för företagsledarens arbete, Teoretikerna
