bättre förhållanden. Detta rullar upp hela emigrationsfrågan, men som man förstår är det icke meningen att här behandla den i hela dess vidd. På detta ställe gäller det blott en principiell diskussion av de renodlade fallen, sålunda antingen fullständig rörlighet eller fullständig orörlighet hos befolkningen. Därav skall det förra alternativet till en början läggas till grund.
Om man tänker sig befolkningen som rörlig från ett samhälle till ett annat, så blir följden av bättre ekonomiska förhållanden i det senare samhället, att folkmängden där ökas genom inflyttning — det är den stora förändring gent emot det förut behandlade som nu inträder. Ekonomisk välmåga leder alltså till större folkstock, samhället blir ej blott som förut ”nahrhafft” utan också ”volkreich”. Men saken är ej slut därmed. Ty just denna inströmning leder i sin ordning till att olikheterna mellan det allmänna välståndet i olika länder utjämnas, och mer fullständigt ju fullständigare befolkningen flyttar under intryck av ekonomiska intressen. Om det ena samhället är bättre försett med naturtillgångar eller andra döda produktionsmedel än det andra, så drager denna större rikedom på kol, malm, skog, jord, vattenkraft (eller vad det nu är fråga om) i det förra landet under nu antagna förhållanden helt enkelt till sig motsvarande mängd människor, så att — vid fullständigt fri rörlighet — det ena landet icke har mer av produktionsfaktorer i förhållande till folkmängden än det andra. Så till vida är alltså förutsättningen för ekonomiska olikheter mellan länderna, att befolkningen icke är fullt rörlig.
Men likväl är detta blott en del av sanningen. Ty det förutsätter, att det ifrågavarande ”bättre” landets för-
