— det är ej vidare egendomligt, när man tänker på saken, men likväl lätt förbisett.
I vad mån den ekonomiska överlägsenheten hos särskilda individer i ett samhälle verkligen enbart komer dem själva till godo eller tvärt om höjer nivån över lag är åter en fråga som ej nu behöver upptas på nytt, eftersom den ju behandlats utförligt i det föregående. Om samhället som helhet drar nytta därav, vilket utan tvivel är ojämförligt vanligast, så uppstår emellertid tydligen en höjning i den allmänna nivån, och därav följer alltså i sin ordning vid fri rörlighet hos befolkningen en inflyttning, som hindrar denna höjning över andra länders nivå att bli bestående. Å andra sidan medför en dylik omflyttning närmare besett, att den höjda nivån utjämnas över alla samhällen; de övriga samhällena, varifrån inflyttningen kommer, få sin nivå helt litet höjd, invandringssamhället får sin åtskilligt mer sänkt, och på detta sätt uppstår överensstämmelse.
Nu går detta sätt att betrakta emigrationsfrågan tämligen stick i stäv mot den vanliga uppfattningen i vårt land, men det beror närmast på att de hos oss härskande synpunkterna varit av mer eller mindre medveten och mer eller mindre riktig ”dynamisk” natur. En stor befolkning kan tänkas verka stimulerande, kan tvinga alla att spänna sina krafter och därför eventuellt nå rent av ett bättre resultat per huvud än en liten befolkning; därför kan emigrationen sänka och immigrationen höja den ekonomiska nivån. Men det skulle föra alltför långt från uppgiften, sådan den här tänkts, att närmare undersöka detta slags sammanhang, som svårligen kunna ha någon högre grad av allmängiltig-
