prestationen nästan illusorisk. Likväl var detta kanske ej sakens betänkligaste sida, utan den bestod i, att man över huvud saknade möjlighet att fasthålla vid läntagarens eller befattningshavarens ställning som kronans representant. Han usurperade de honom som ämbetsman tilldelade befogenheterna och utövade dem som en privat rättighet i stället för på centralmyndighetens eller kronans vägnar. Detta är den enda rimliga innebörden i det mycket missbrukade ordet feodalism, som alltså betyder statsmaktens sönderfallande genom att dess bärare i orterna på grund av naturahushållningen kommo att förvandla offentlig rätt till privat. För den skattskyldiga allmogen innebar detta en ständig fara att förvandlas till ”medelbara” undersåtar, d. v. s. till likställighet med läntagarnas livegna (eller fria) landbönder, i det att den skatt de förra betalade till kronan liksom den ”avrad” kronans åbor likaledes hade att erlägga till kronan sammansmälte med landböndernas arrendeavgift till godsägaren. Även kronans underordnade organ, i den mån de funnos, förvandlades nästan undantagslöst till läntagarens tjänare, över vilka kronan förlorade all myndighet. Så sönderföll nästan alltid under loppet av få årtionden den statsmakt, kraftfulla regenter under den tidigare Medeltiden, framför andra Karl den store, lyckats bygga upp — så snart ingen ovanlig personlighet fanns som kämpade emot dessa statsförfallets av den ekonomiska organisationen gynnade makter.
I de lyckligare lottade medeltidsmonarkierna, framför allt den engelska (normandiska), den franska (kapetingiska) och den spanska, insatte emellertid förr
