nisationen på något med naturahushållningen närbesläktat men ej liktydigt, nämligen vad man kallar egenhushållningen. Medan naturahushållningen ej är oförenlig med byte, ehuru som ”direkt”, d. v. s. utan mellankomst av penningar, innebär egenhushållningen, så långt den räcker, att var och en ”lever av sitt eget”, d. v. s. utan byte. Inom statsförvaltningen företräddes egenhushållningen av kronans domäner, ”Upsala öd” enligt svensk Medeltidsterminologi, medan skatter alltid ha en prägel av byte, då föremål därvid gå över från undersåtarna till härskaren. De starka Medeltidsstaternas materiella grundval var därför så gott som alltid kronogods eller gods i furstehusets ärftliga ägo; och som nyss nämndes var det endast genom att samla stora egna domäner, som kungaätterna blevo herrar över feodalismen.
I stark förkortning ter sig Medeltidens förvaltningsproblem ungefär såsom nu skildrats, i den mån det sammanhängde med natura- och egenhushållningen. Emellertid hade Medeltidens regenter ganska länge åtminstone den fördel som följer av en enhetlig ekonomisk byggnad för landet. När naturahushållningen började falla sönder, inträdde följaktligen nya svårigheter, beroende därpå, att den levde kvar längre på vissa områden än på andra, i detta fall längre inom det som regel särdeles konservativa skatteväsendet liksom domänförvaltningen än inom de nyare näringarna. Läget under 1500-talet har med någon förenkling karakteriserats med de orden, att staterna hade naturainkomster men penningutgifter. Den starkast verkande faktorn i denna utveckling var den militära. Legotrupperna måste ha sin sold i klingande
