bjudit tyska borgare på springbrunnar av vin. Hans historia är brokigare än Karl Knutssons levnadssaga, och världsklok och allerfaren gnuggar han händerna och bugar och bugar. — Mina herrar, säger han till sina grannar, tilltro mig ingen betydelse. Jag är en gammal tok, och alla mina barn äro så fullkomligt obegåvade, att jag råkar i misstämning bara jag talar om dem. Jag begär ingenting, mina herrar, önskar ingenting, och ni skola därför inte heller begära något av mig!
Ett sådant självtvivel, hur vinnande det än kan synas, leder ofelbart till undergång. Väl kan ett mer storartat slut aldrig vänta ett gammalt folk än att med vetandets mogna frukter i knät och självanklagelsen på sin mun sluta ögat till sömnen; men det är livets lag att rygga tillbaka vid ättestupan, och svenskarnas lynne är ännu för rikt på möjligheter att den genomskinligt kalla dager i vilken de betrakta varandra, nödvändigt skulle vara höstens. Underskattandet av det inhemska har sin skugga och medför ett fördärvligt och löjligt överskattande av det främmande. Svenskarna förtiga artigt, att det utland, inför vilket de så gärna böja sina huvud, är ett Utopia, som endast finns till i deras egen självkritik. Skillnaden mellan Sverige och de stora kulturlanden är förnämligast en portmonnäfråga. De äga blott i massa vad vi äga styckevis. Där vi skjuta med en kanon, skjuta de med fem. Där vi ha en Berzelius, ha de två — och långa tider ingen. Frampressa ur de stora kulturlandens odling själva dess quinta essentia och pröva den vid sidan av
