nionde symfoni en döv musikers förfelade verk? Fann inte till och med en Goethe hans musik bizarr och orolig, och föga anade han, att samme Beethoven snart skulle kallas klassiskt klar och folklig och typiskt germansk? Folkligt, det är allt, som vi vant oss vid och som för tio år sedan var ofolkligt. Hette det inte att en Reissiger eller en Hiller voro för mer än en Wagner? Förklarade man inte, att Wagner röjde en fullständig okunnighet i handhavandet av medlen och att hos honom ingenting trängde sig fram från hjärtat? Tänk, en Wagner, som ej förstår att handskas med musikens medel! Aldrig prata människorna så obesvärat om någonting som om konst, och aldrig är deras prat ett sådant munväder. Aldrig lära de sig att bli försiktiga. Om de bara skrevo upp sina utlåtanden och läste igenom dem efter tjugu års förlopp, skulle de förstå sin egen löjlighet. Därför, min kära gosse, vill jag inte heller göra mig själv löjlig genom att skriva ett eller annat om dig. Vad begriper jag av ditt musikstycke! Det förefaller mig grumligt och underligt. Under finalen var jag nära att somna, och att jag inte gjorde det, ja, det berodde på, att jag begynte gapskratta åt hela kompositionen. Det ena snillet får väl överse med det andra, sade jag till mig själv och slöt ögonen. Skillnaden mellan ett snille och en vanlig människa är närmast den, min gosse, att snillet tänker och känner redan klockan åtta om morgonen på samma sätt som en vanlig människa klockan ett på natten, när hon går hem efter en mycket lysande middag och börjar gråta och
