du lika väl känna dig i århundradets kulturcentrum som sutte du på hôtel Continental vid Tuilerie-trädgården.
Det är betecknande, att till folkhjälte icke korats den gamle kung Gösta, svensken av oblandat blod, befriaren, »som hela vårt Sverige murat från grund och till tak», utan Gustav Adolf, den lysande och mer kosmopolitiske triumfatorn, som stred och blödde utom rikets gräns. Den hemförda lagern synes svenskarna ypperst, och liksom schweizarna drogo bort för att vinna guld, gå nutidens svenskar till utlandet för att vinna rättvisa. Utlandet har upphöjts till högsta auktoritet, och dock veta vi alla, hur grunt ett främmande öga måste betrakta vårt inre liv och särskilt de yttringar därav, som samlas i skrift och bild. När för ett antal år sedan en svensk-fransk historiemålning belönades med ett högt utländskt pris, hälsades den här hemma med ett stormande jubel, i vilket några förståndiga invändningar spårlöst drunknade. Däremot hördes icke något dylikt folkjubel framför Rosens »Den förlorade sonen» och än mindre kring de många obetitlade konstnärer, som icke fått sina verk avstämplade utom riket. När Cederströms »Karl XII:s likfärd», som i kompositionens kraft närmar sig Höckerts »Slottsbranden», trots utländsk berömmelse möter köld, måste detta tillskrivas att ämnet avhandlar svensk historia. Vilken ung flicka som helst kan spela Grieg, medan det finns begåvade svenska tonsättare, som hon knappast känner till namnet. Om du frånser den dramatiska diktningen, sitta
