Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
130
TANKAR OCH TECKNINGAR

framskymta ännu en stund, till dess det blå breder sig över vatten och sluttningar, medan fönster och gavlar brinna i vilda, hemskt kalla färger, som skulle yttersta domen stunda.

En sådan färgprakt är utan motstycke i södern. Där saknas den källa till fantastisk lek med starka och dämpade färger, som vi besitta i skymningen. Middagsljuset, tråkigt redan hos oss, upplöser där färgerna i stickande glitter. Byggnaderna och dräkterna kunna vara livfullare än hos oss, men grönskans och landskapets lokalfärger i allmänhet äro, som antytt, merendels gråaktigt matta — det blå Medelhavsvattnet och dettas återsken på luften frånräknat. För att giva stämning av värme ha konstnärerna målat det sydländska landskapet i starka färger, men vi behöva endast vända oss till äldre italienska skolor för att finna, hur förträffligt en blek luft passar samman med kullarna kring Arno.

Ju längre du vandrar norrut, dess kallare men starkare bli färgerna. Uppe mot Nordkap, där i den genomskinliga luften icke blott fjord och snöfjäll hårt och skarpt klarlägga sina färger, utan till och med blommorna bli mer lysande, torde icke ens middagsljuset vid klart väder kunna kväva landskapet i vitaktigt skimmer. Icke södern utan norden är de starka färgernas rätta hemvist.