hördes ur höjden från minaretens översta balkong böneroparens högtidliga och klagande sång.
Den förgyllda vagnens präktiga, ehuru kanske alltför välfödda hästar kördes och leddes i sakta gående och omgåvos med en svärm av tjänare i glittrande och yviga dräkter. Kuskbocken var draperad i purpur, och på framsätet satt en fullkomligt orörlig pascha. Sultanen satt mitt på det purpurklädda baksätet.
Han skänkte ingen uppmärksamhet åt fursten av Bulgarien, vasallen. Däremot hälsade han oss västerlänningar med en ytterst avmätt, ibland knappast märkbar rörelse av den halvhöjda högra handen. Han var en liten gubbe i röd fez och snusbrun rock, och han såg sig kring med nervösa, ilande blickar som ängslad av aningar om obestämda, lurande faror. Läpparna och underkäken darrade och den hälsande handen skakade sakta. Hans huvud var äkta österländskt med snett sammanspringande ögonbryn, gråsprängt helskägg och skarp, nedåtsvängd näsa. Ögonen voro något rödkantade. Med andra ord: sultanen hade just det ansikte, som vi skulle ha givit honom i vår inbillning.
Bakom vagnen leddes en flock av praktfullt munderade arabiska springare för att vara till hands, i fall deras herre vid återfärden plötsligt skulle få det infallet att vilja stiga i sadeln och rida. Deras buktiga svansar vajade, och deras stampande hovar hade nästan människohudens skära färg.
Nere vid moskén knäböjde skaror av
