Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
145
SULTANEN

— Ned med suffletten! menade han. För allt i världen, ned med suffletten!

De andra blevo bestörta och ännu ängsligare och ivrigare och tävlade om att ådagalägga sin lydnad. Men då blev han ännu häftigare och ropade och tecknade, och även nu var det lätt att utgissa hans tanke.

— Inte alldeles ned med suffletten! menade han. Vid Gud, vid profetens heliga namn, vid koranens sju varianter, inte alldeles ned med suffletten! Varen listiga, varen turkiska diplomater, gån halva vägen åt alla sidor!

Villrådigheten och oron nådde nu sin höjd, men den sistkomne fortsatte brådskande utför trappan och ända fram till vagnen och ställde med överlägsen och avgörande bestämdhet suffletten på halvspänn. Nu var den både nedfälld och uppslagen — hur man fann lämpligast att kalla det. Vem hade nu något att invända! Så skulle man förstå sin sak! Gud är stor!

I detsamma kom sultanen i trappan med den snusbruna livrocken snävt åtsatt kring midjan och vid nedomkring. Han hade fått varmare färg och röda fläckar på kinderna, likt någon som en stund varit inbegripen i ett livligt och muntrande samtal. Så snart han hade tagit plats mitt på droskans baksäte och fattade tömmarna, lyfte hästarna, liksom särskilt inlärda till detta konststycke, sina huvud och svansar och föllo i galopp, och lakejerna, som hållit dem vid betslet, hunno nätt och jämnt att med så stora åtbörder som möjligt kasta sig åt sidan undan hjulen. Men de höga, 10. — Heidenstam, Tankar.