som redan här i sin dystra fjällvagga uppfostras till Grössenwahn. Vägen slingrar in under sneda valv, sprängda genom nedstörtade klippblock, som krönta med krypande martallar och knäckta granar kunna liknas vid äreportar, resta åt djävulen. Om djävulen ville hålla ett tåg som triumfator, skulle han icke välja Via Sacra, utan Via Mala, Han skulle komma just vid denna tiden av dygnet, då skymningen hastigt höjer sig ur de bullrande hålorna som ångor ur en häxkittel, medan ännu ett återsken av solnedgången rödmenar alpstupornas ryggar och nymånen färglöst kallt framlyser mitt över det vilda passet.
Man urskiljer här och var högt uppe mot den mörknande himmelen ståltrådslinor, som äro spända tvärs över hålvägen. På dem fraktas ved och virke över från den ena sidan till den andra.
Vägen blir allt trängre, bullret allt häftigare, skymningen allt djupare. Först efter mer än en dryg timmes färd träda fjällbranterna åt sidan och öppna utsikt över en vidsträckt dal. På höjden ligga ruinerna av borgen La Turr, vars sista innehavare uppförde sig som en Gessler och därför slutligen också fick sin bane av mördarehand. En dag inträdde han i bonden Johann Caldars koja och spottade i soppan, som stod på elden. Då grep honom Johann Caldar lugnt om strupen och kvävde honom genom att doppa hans huvud i den kokande soppan. Därvid ropade bonden: Ät soppan, som du har kryddat! Detta skedde mot mitten av femtonde århundradet och gav signalen till allmän uppresning.
