drag, som fördärvar stämningen. Det liknar då en Herkules, förklädd till kypare eller, i bästa fall, till en beskedlig herde, som mjölkar kor.
Vägen upp till Splügen har syskontycke med Via Mala, har samma sänkräta, svindlande fjällväggar, samma i djupet sjudande ström, men är rymligare, öppnare, gladare. Vid middagstiden hålles en timmes rast i byn Splügen, som insnöad ligger på bottnen av en ödslig dalsänka. Sedan man på kuskens inrådan ätit och druckit så mycket som möjligt för att bliva varm, fortsattes åter slädfärden i sakta skritt upp mot Splügens snökam. Kusken går bredvid i höga kragstövlar, jodlar och berättar om influensan och skredet. Som han är av rätoromanisk börd, är han dock icke lätt att förstå, och snart tystnar samtalet.
Ännu en stund är vägen kantad av hög granskog och snön ofta korsad av friska rävspår. Men snart har ett tunt bälte av risiga lärkträd genomfarits, och vi befinna oss ovan växtlighetens gräns.
Den djupa snön, som likt sanden på sjöbottnen lagts i långa, buktande vågor av stormen, stiger högt upp kring slädens sidor, och hästarna hava ett tungt arbete. Kölden är pinsamt bitande, och de svarta glasögonen förmå ej helt skydda ögonen mot snöns stickande återstrålning. En vass blåst sveper fram över höjden, men man märker den endast på suset i sina egna öron och på hästarnas fladdrande manar och någon gång även på ett sakta glasaktigt rasslande i de skarfrusna drivorna. Eljes går stormen osynligt över berget;
11. — Heidenstam, Tankar.
