En vilsekommen sädesärla flyger av och an mellan kyrkfönstren, och de vidöppna dörrarna insläppa sommarluften. Kyrkan har brunnit och moderniserats, och den äldre skulpterade predikstolen ligger på sakristians vind mellan några tämligen klumpiga änglar av trä, som förr varit uppställda ovanför altaret. Där förvaras även en sönderfallen dopfunt från 1600-talet. Över gången hänger en vacker mässingskrona och en av kristall, och den besökande främlingen harmas ej över, att kyrkan i övrigt är lantligt torftig och tom, att de vitkalkade väggarna äro utan prydnader, och att han ovan altarringens solskadade, svarta bomullssammet ser en mycket dålig kopia efter Rubens.
Framför altaret ligga gravstenar från 1600-talets slut och 1700-talets början. Valven därinunder, som, då de öppnades, endast innehöllo några multnade skallar och ben, äro längesedan igenfyllda. Den Mörnerska grafven är under sakristians golv bakom altaret. Genom den halvöppna sakristidörren lysa vindstrappans gamla, oförstörda målningar i hårda färger.
Där inne är redan luckan öppnad i golvet, och en smal, svängd trappa leder ned i själva griftvalvet. Dagern är otillräcklig, och två ljus tändas och medtagas. Dörren till valvet hade blivit tillsluten efter Anna Bjelkes begravning och nyckeln nedkastad genom gluggen. I revolutionsåret 1789 antändes emellertid kyrkan av åskan och blixten sprängde låset till dörren, som sedan förblev öppen.
