äsping. Inne i kopparkistan står en ekkista, som är oväntadt liten och angiver, att fältmarskalken näppeligen varit någon storväxt man. Träet är svart som kol och genomdränkt av fukt och så mjukt, att det styckevis faller sönder mellan fingrarna. Den vänstra hälften av locket är instörtad, men det tjocka, svarta sidentyg, varmed kistan varit klädd, är ännu så friskt och väl bevarat, som vävt i går. På kistans sidor äro handtag av järn.
Spillrorna av trälocket makas med lätthet åt sidan, och ljusskenet faller klart över den öppna kistan.
Även här har dock förstörelsen länge sedan krälat in. Den döde var efter all sannolikhet balsamerad. Hans begravning hade försiggått i Jönköping med stor pomp, och förspänd med ett spann av svartklädda hästar, hade likvagnen burit hans kista till hans gods och hem. Man hade påtagligen ingen grund att behöfva spara, och återfunna anteckningar berätta ännu om den slutliga bouppteckningen och om den dag, då arvingarna samlades i stora salen på Esplunda för att skifta silvret. Över den karolinska tiden begynte redan då sagoskimret att lysa, och säkert hade man icke sparat något för att, i enlighet med tidens sed, skydda den högtställde mannens stoft mot förgängelse. Gravvalvets fukt har dock långsamt men säkert övervunnit och tillintetgjort läkarnas alla balsamerande kryddor. Ingenting annat återstår än svartaktig mylla och brungula ben. Av kläderna finnas inga lämningar, och det enda, som hittas,
