omdanas till tvivlare. På botten av protestantismen ligger en ovig träklubba, som i sekterismens hand visat sig tjänlig att svinga mot högre kulturella traditioner, men som de upplysta sällan nedlåtit sig att gripa. Den klubban passar illa i det svenska lejonets ramar. Ett geni kan möjligen bli katolik, läsare aldrig, och den ridderliga och aristokratiska färgen över svenskarnas inre och yttre liv kan aldrig sammansmälta med en åskådning som lämpar sig för de norska fjälldalarnas bondebefolkning eller Västerns farmare. Därför blir hos de bildade det moderna fromleriet ett avfall från svenskt lynne. Eftersträva nutidens bildade svenskar ett religiöst formulerande av känslan, måste de samlas ungefär kring den Rydbergska ståndpunkten. Om pietismen har ett uppfostrande inflytande på de obildade, förvandlas den dock till ett förtryck, när den som en kvav dunst från kojan och bönehuset stiger upp till de bildade och sätter de förra klassernas okunnighet till censor över en gammal nations förädlade odling. Alldenstund pietismen hos de djupare leden upprinner ur grubbleri och ideella krav, behövde den dock aldrig i och för sig bli en fiende till högre intellektuella värv utan kunde gott tänkas såsom dessas folkligare syster, så framt ej agitatorernas härsklystnad beredvilligt ledde floden över den naturliga strandbrädden.
En tid som den beskrivna kan endast betrakta konsten med samma misstro som den, varmed glädjeflickan ser sig om efter prästen. Det närvarande är hos oss icke utan likheter med det trumpna tidevarv, som i England avlöste
