germanska och anglosachsiska sinnets hemligheter kan till och med skönja vissa sympatiska grunder för denna jungfruliga och till skuggrädsla stegrade ovilja mot våldsammare konst. Men allt detta räcker icke att förklara de närvarande förhållandena i Sverige. En sådan obeläsenhet, en sådan förkärlek för det medelmåttiga som hos våra bildade klasser återfinner man på sin höjd i det stora kulturlandet Tyskland — våra författares Kongo. Kanske återfinner man också något liknande inom många kretsar i de andra stora kulturlanden, men säkert icke hos något av våra grannfolk, och den plebejiska enfalden pryder icke förädlade germaner. Våra stora klassiska skalder ligga förgätna, Bellman lever endast på sina melodier, och nyare vitterhet och konst betraktas ungefär som en icke straffbar förbrytelse. Knappast något ådagalägger klarare än detta, med vilken hisnande snabbhet svenskarna i följd av sin brist på konservatism böjt sig under det införda dyrkandet av de materiella »intressena» och hur instinktivt dessa »intressen» frukta en återvaknande nationell självkänsla. Det nuvarande har sin närmaste förebild i frihetstiden, och liksom denna föll för en återväckt självkänsla, så skall också en gång vår tid förgöras av samma korrigerande makt.
Ovillkorligt framtränger emellertid i våra dagar den frågan: sakna svenskarna estetiskt sinne? Att deras ytterliga frivolitet i tal och skämt sedan gammalt har sin naturliga motvikt i kärleken till det sentimentala, då det gäller dikt och bild,
