icke hinna längre än till ett dystert spörjande. Detta väcker medkänsla eller rent av hängiven beundran för den tragiske hjälten men också ett nyfiket begrundande, ett sökande efter en möjlig lösning, ehuru en sådan icke står att finna. Det tragiska problemet är alltså olösligt inför människor, och därav kommer först och sist den allmänna villervallan vid granskandet av Karl XII, den ständiga tvedräkten mellan beundran å ena sidan och sedliga anspråk å den andra. Vore en lösning någonsin möjlig skulle det betyda, att han icke vore verkligt tragisk, men vi behöva icke frukta. Vad är i djupaste klassiska mening tragiskt om ej den strid mellan personliga och allmänna rättskrav, som inför oss fyller hans liv! Han finner sig lömskt överfallen och snärjd. Han kan icke se bort från den enda tanken att han måste återtaga vad våldet sliter ur hans händer. De försiktiga och de tröttnande ropa på fredsslut, men han kan icke förbise att fienderna vid första lägenhet åter skola kasta sig över honom, så framt han icke slår dem till marken för långa tider. Det är icke han som byggt det svenska storväldet, men ramlar det över ända, blir det han, som får skammen, och ju mer äran viker undan, dess mer blir ärelystnaden hans allt uppslukande passion. På så sätt upptager han i sin person också hela sitt folks rättskrav och tragedien breder sin vinge över millioner. I grunden är han dock endast en svag människa, liksom varje annan dödlig, och ju ärligare vi se hans mänskliga ofullkomlighet i ögat, dess mäktigare reser han sig i det stora till
