Krigardöden brukar genom sin plötslighet merendels synas alltför mycket orsakad av tillfälligheter att icke ha en rent antitragisk verkan. Karl XII:s död bildar ett ganska säreget undantag. Redan tidigt utmanar han döden och, länge förutsagd och väntad av hans följeslagare, infinner sig denna i hans ödes kvällskymning, alldeles som guvernörens vålnad efter mottagen inbjudning stiger över Don Juans tröskel. Döden blir på så sätt en verklig faktor i handlingen. Karl XII faller icke för en enstaka och underordnad människas köpta vilja utan liksom kringvärvd och övermannad av allt det, med vilket han efter hand råkat i kamp. Hans timglas är utrunnet. Han stupar med ett drag av nödvändighet, som kunde i den stunden intet annat ske. Den gåta, som sveper sin slöja om dödsögonblicket, fördjupar detta endast dubbelt, så att man måste fröjda sig åt gåtan och frukta att hon någonsin skall vinna full lösning.
Själv läste han i Benders kungshus flera av de franska tragedier, till vilka sedermera Napoleon lyssnade ännu i sin fångenskap, och i stället att fåfängt tvista om huruvida Karl XII må nämnas ond eller god skall Sverige en dag bevittna hur hans enkla stenkista bekransas av kommande tragöder.
