dig ihågkomma, att han var senromare. Men frågan är dunkel. Måhända levde han i mitten av fjortonhundratalet. Likväl är jag ej fullt säker på, att han icke just i detta nu håller på att knäppa av sig skorna och gå till sängs. Ibland mitt i ett sällskap eller i trängseln på ett torg eller när jag träffar en skygg och utskrattad rimmare, som kallas misslyckad, kan jag studsa och taga mig för pannan och tänka: Vem är den mannen där borta? Kanske är det poeten Ignotus! — En afton förliden vecka såg jag en äldre torftigt klädd man, som stod orörlig och stirrade under en gaslykta. Jag såg icke hans ansikte, men hans grå hår, hans böjda och ändå spänstiga gestalt. Det är poeten Ignotus, tänkte jag och tvärstannade, men han ryckte till, liksom väckt av en smärtsam hågkomst, och allt djupare framåtlutad försvann han i dimman. Måhända dock att poeten Ignotus länge sedan är död. Så vill jag nästan helst tro. Jag vet blott att någonstädes och i något sekel har han levat, han, mitt stolta lejon, som jag skulle velat vattna med mitt hjärteblod, om han törstat, och vid vilkens pall jag skulle suttit ödmjukt som en träl. Jag vet också ungefär, hur han såg ut. Under sin stormiga och äventyrliga ungdom hade han fått det ena ögat utslaget, och hans dräkt förrådde en strävan efter finhet och smak under armodets slitna och nedfläckade kläder. Ordet artist innebar för honom allt skrattretande och ihåligt, som kunde tänkas, och han lät aldrig kalla sig annat än herr kontrollören efter den lilla syssla, som han innehade. Hans enögda ansikte var skarpt och
