se sig nödd att återgå till en mera generaliserande och objektiv metod, så framt hon vill bli hörd och trodd.
De latinska folken skola icke förstå Tolstoy, knappast tyskarna, men till oss skandinaver talar han som till själsförvanter. Med en profets allvar driver han månglarna ur templet och hans gissel träffar rätt ofta den flärd, tomhet, självbeundran och narraktighet, som här och var övar sin lindans inom konsten. Han rycker masken från tillgjordheten, efterapningen och effektsökeriet och visar ihåligheten i låga ämnen, rafflande skildringar och spännande intriger. Först och sist påminner han människorna om att konstens uppgift icke är att förströ de sysslolösa, utan att förädla, men det är just vad nästan varje ärlig konstnär eftersträvat och lärt i alla tider.
