Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
80
TANKAR OCH TECKNINGAR

i litterära spörsmål sedan gammalt brukar känneteckna varje generation, men som vi måste tänka på att befria oss ifrån, och jag skall efter hand försöka att visa dig ett av medlen. Att börja med måste vi dock först enas om att ett verkligt kärleksfullt inträngande i konstens väsen vid vart steg framåt blott dubbelt bekräftar den satsen, att alla äkta konstnärer måste betraktas »som inkommensurabla storheter» och långt snarare som en krets av kamrater än som kappspringare. Att förstå var och en för sig, det är tjusningen, det är meningen i det hela; alla försök att efter egen nyck uppsätta rangrullor leda bort från det egentliga till tomma intet. Det lönlösa i dylika värdesättningar framgår bäst därav, att de lika skonslöst som regelbundet stjälpas på huvudet av nästa skede. En gängse smak är ingenting annat än en gängse fördom, ty den underkänner och överskattar med stöd i gårdagen och misstror rörelse och förändring. När Apollon en gång på de elyseiska fälten skall giva galataffel för sina trogna, får han duka gående bord, ty det skall icke bli honom möjligt att uttänka en placering efter rang. Vare det nog sagt om Lidner, att om en konstnär någonsin skall nämnas stor, så måste det vara den, över vars huvud man liksom tycker sig skymta något av evighetens stjärnhimmel. En diktning utan idealitet är som en lampa utan skruv: hon kan både flamma och explodera, men lyser icke vägen för någon — icke ens för den, som själv bär henne i sina händer. Redan i ämnesvalet har Lidner manligare och stoltare än någon annan