tänkande. Däremot förstår jag härvidlag icke Tolstoy, ty musikens inverkan på mig är framför allt intellektuell och medför avsmak för den sensuella. Sutte jag som en sultan i Yildizkiosken, omgiven av tusen tillbedjerskor, de skulle bli mig likgiltiga, om icke förhatliga, i samma stund man uppspelade Kreutzer-Sonaten. Jag kan endast likna musikens verkan på min hjärna vid ett kraftigt slag över ögat. Jag ser sol, måne och stjärnor och det gäller blott att hastigt nog hinna insamla eldregnet i säckar och såll, innan gnistorna redan äro slocknade och borta.
De romerska påskfesterna besitta i följd av allt detta för mig en särskild tjuskraft, men det är ganska säkert, att vore icke musiken, skulle hela främlingsskaran utebli och kyrkorna stå så gott som tomma. Så snart en talare stiger i predikstolen, begynner ett ivrigt slamrande med stolarna, och det blir endast de bigotta som stanna kvar. Det bigotta lynnet åstundar att ända till ytterlighet försinnliga religionen och popularisera den i enkla praktiska påtagligheter och kan därför ej undvara ordet. För oss andra åter har ordet för liten spännvidd och måste i alldeles särskild grad besitta filosofisk klang för att icke ögonblickligen kväva den religiösa känslan.
Det som icke minst bidrager att giva dessa romerska påskfester karaktär av något mer allomfattande än blott och bart katolska ceremonier är själva de ädla basilikorna och de ljust välvda kupolkyrkorna. Fulla av skönhet och ro giva de liksom en bild av den harmoni, som, trotsande
