Hvar och en fick ett lika stort stycke deg och ställde sig dermed vid de båda kistorna, som stodo på hvar sida om fönstret. Bessie ville ej alls hafva någon del af degen, ty Sam hade lånat henne sin vackra bok om "Sångfåglarne", och hon var ifrigt sysselsatt att kopiera en talgoxe, ty nu behöfde hon icke längre hålla sitt arbete hemligt. Vid ena sidan stodo de tre äldsta barnen, och vid den andra de tre yngre; lilla George stod i ett hörn bredvid Susanna och gjorde hål i sin deg och bad oupphörligen att få mera. Målet för Susannas ärelystnad var, att kunna baka lika präktiga kringlor som kokerskan, och hon utkaflade degen och formade den i rundel, ehuru de båda äldsta gossarne oupphörligen stulo bitar af hennes deg. De hjelptes åt att forma en figur, som skulle föreställa Purday och som hade ögon gjorda af två korinter, hatt på hufvudet, och pipa i munnen, samt dref framför sig en ko; men olyckligtvis gick alltid hans nacke tvärs af, och armarne ville icke fastna vid kroppen. Det kunde väl afhjelpas, ty ju mera deg, som påsmetades, desto bättre blef det. Johnnie och Annie hade format en hel massa med ormar, som slingrade sig om hvarandra och beto hvarandra i stjerten, och David var ifrigt sysselsatt att forma en hel skara kaniner, med vinbär till ögon, och ville inte att någon af de andra skulle hjelpa honom.
"Jag tyckte jag hörde ett buller," sade Bessie, i det hon såg upp från sitt arbete.
"Åh, det är väl bara skottkärran," sade Sam. "Purday kör den alltid, när det regnar."
Ljudet föreföll likväl de små bågarne något ovanligt, och de höllo upp sina hufvuden för att lyssna. Deras ansigten klarnade, när de hörde hastiga och kraftiga steg på trappan, och Bessie, som satt närmast dörren och som icke legat på knä som de andra, sprang fram och öppnade den med ett glädjerop:
Der stod han — den ljusa, raska, väderbitna sjömannen, med det långa lockiga håret och det öppna ansigtet. Det var pappa!
