154
och jag tänkte gå och se efter, om han ej lemnat en bit, men då såg jag, att Bessie kom upp, och derför sprang jag min väg igen."
"Det var således ingen, som gick in i rummet, sedan Henry gått och innan Bessie kom?"
"Nej, det kunde ingen hinna."
Det var alldeles tyst i rummet. Man hörde intet annat ljud än kaptenens korta flämtande andetag, och han stödde hufvudet mot handen, så att man ej kunde se hans ansigte. Det var som om något förskräckligt, likt ett åskslag, hade drabbat honom, och som han bemödat sig att bekämpa det första intrycket och sätta sig in i förhållandet.
Om de hade sett honom under en storm, då hans skepp slagits i spillror mot en klippa, skulle han ej kunnat vara mer uppskakad och bedröfvad än nu. Men då han såg upp igen, hade hans ansigte återtagit sitt beslutsamma uttryck, och han sade med skarp, sträng, dundrande stämma, så att alla barnen skälfde och några fattade hvarandra i händerna: "Henry! säg mig, hvad du har gjort med det stulna?"
Den olycklige Henry! Han nekade ej längre, utan utbrast gråtande:
"Ack, pappa, pappa! Jag tänkte lägga dit det igen. Jag kunde ej hjelpa det."
"Säg mig, hvad du gjort dermed," upprepade kaptenen.
"Jag — jag betalade det till arrendator Grice. Jag var tvungen dertill och jag tänkte, jag skulle kunna lägga det dit igen, och en del deraf tillhörde mig."
"Ja, fem och en half pence!" utropade David. "Du, din tjuf!"
Barnet knöt näfven, och hela hans lilla ansigte var så förvridet af vrede, att det var riktigt fasligt att se. Fadern sköt honom åt sidan, och sade: "tyst, David, inga öknamn! Nå, Henry, hvad har du att säga åt din syster för den falska anklagelse, hvarigenom du vältat din skam på henne?"
