162
Flickorna hoppade högt upp från stolarne; Susanna storbligade och Bessie slog ned ögonen. Den ena sade: "ack, pappa!" och den andra: "ack, tack, tack!" och de sågo båda så öfverlyckliga ut, att de tre äldre personerna måste skratta.
"Vill ni då uppföra er ordentligt, mina små damer?"
"Jag skall försöka," sade Susanna, "och Bessie gör det alltid! Tack, snälla pappa!"
"Det är farmor, I skolen tacka; hon bad mig taga en eller två af er med mig, för att vara hos mamma, när jag reser till Portsmouth. Vi hade tänkt på Susanna, men nu tycker jag, att Bessie förtjenar få någon ersättning för det lidande, hon undergått.
"Ja tack, pappa!" utropade Susanna, Sam och David, emedan de uppriktigt unnade henne det; Johnnie och Annie derför, att de andra sade så.
"Du lofvar således, Susanna, att icke knuffa henne ur den säng, hon kommer att dela med dig?"
"Ja, pappa. Jag är så glad att vi få fara begge två. Det skall bli så roligt."
"Miss Fosbrook, vill ni vara så god och dra försorg om deras tackling. Jag far till Southminster klockan tio, och om ni ville taga med er flickorna och följa mig dit samt der köpa, hvad de behöfva till Londonresan, så vore jag er mycket förbunden."
Det var i och för sig sjelf någonting storartadt, att få fara till den lilla småstaden, äfven om man alls icke tog i betraktande den märkvärdiga tilldragelse, som skulle följa derpå, och tanken på alla de vackra saker, som, enligt hvad Ida och miss Fosbrook berättat för dem, skulle finnas i London, förvred till den grad de små flickornas hjernor, att de knappt visste, hvad de sade eller gjorde, då de dansade omkring i huset och sprungo upp till öfre våningen, för att göra sig färdiga, långt innan klockan var tio.
Gossarne sluppo att gå till mr Carew, de få dagar deras far skulle vara hemma, och Sam bad, att han skulle få rida bredvid vagnen på sin pony. Men
