168
Grevilles åsna. Susanna var litet ängslig öfver dem, och hon hviskade åt miss Fosbrook, att hon hoppades, att mamma ej skulle tycka dem vara för fina, och att de ej kostade för mycket. Men då miss Fosbrook försäkrade henne, att kläderna kostade mindre, än deras pappa gifvit dem dertill, bad hon, att Annie och lilla Sally skulle få likadana.
Som dessa två likväl icke skulle resa till London, vågade miss Fosbrook ej göra det, och som Bessie mycket önskade att ega en hvit halmhatt, klädd med röda band och en hvit plym, men ej kunde få denna sin önskan uppfylld, så gingo de båda flickorna derifrån med ouppfyllda önskningar, såsom ofta händer vid sådana tillfallen.
Men Elisabeth glömde snart hatten, när hon ej såg den mera; och de gingo att bese domkyrkan, hvars målade fönster och stora hvalf lärde henne känna en skönhet af allvarligare och högre slag. De gingo sedan fram och tillbaka utanför kyrkan, för att vänta på pappa, och blefvo både trötta och hungriga, innan han kom. Ändtligen kom han, och sade, att han var mycket ledsen, att de fått vänta så länge på honom.
Med en sjömans artighet bjöd han miss Fosbrook armen och förde dem till en sockerbagare, der han bad dem äta hvad de ville, och för återstoden af penningarne, som han gifvit dem, köpa sockerkakor åt småbarnen derhemma. Medan de voro der, hade han hemtat vagnen, och nu foro de hem igen, och funno alla de andra uthungrade, ty de hade i tre qvarts timme väntat på middagen. Under öfver alla under! Farbror John hade ej ätit upp någon af barnen under deras frånvaro, icke ens "lillan", men pappa rådde Susanna, att gå och göra sig säker om, att hon var oskadd. Han bad Sam gå till Purday och begära sallad till middagen. Det gjorde han kanske, för att blifva af med sin efterhängsna följeslagare, medan han frågade sin bror, hur det stod till med gossarnes kunskaper.
