med pappa, om han kunde genomgå sin examen. Han kände sig alldeles tvungen, att på något sätt gifva luft åt sin glädje, och när han då fick se miss Fosbrook komma långsamt framskridande med en bok i handen, kunde han ej motstå frestelsen att slunga ner på henne en skur af små hårda päron.
Ett päron föll ned på hennes bok, ett annat på hennes hatt. Hon tittade upp i trädet och fick då se ett ben, som sökte efter stöd på en gren, men det såg så farligt ut, att hon, af fruktan att få ned Sam på sitt hufvud, vek några steg tillbaka.
Hon såg honom svinga sig från gren till gren, och slutligen kom han nedhalkandes utefter stammen.
"Träffade jag er?" frågade han. "Jag kunde ej låta bli att försöka det, det var så muntert."
Han hade tagit sig en stor frihet, men hon skrattade blott helt godlynt och sade, att han sigtat bra.
"Snälla miss Fosbrook," sade han, "vill ni inte förhöra mig i Euklides?"
Han såg, att hon blef helt förvånad, derför att han ville sysselsätta sig med detta på en fridag, hvarför han tillade: "pappa har verkligen fått en plats åt mig som kadett, och han vill, att jag skall mottaga den."
"Hvad det fägnar mig, Sam. Jag önskar dig all möjlig lycka!" sade hon och skakade hjertligt hans hand.
"Jag önskade, att Harry finge följa med!"
"Kära Sam," sade hon vänligt, anande hans känslor, "jag undrar inte på, att du är ledsen för hans skull, men sannerligen tror jag ej det är bättre för honom, att icke behöfva inträda i lifvet nu."
"Pappa sade, att han i alla fall icke skulle ha tagit honom med sig," sade Sam, "men jag tycker det är hårdt, att hela hans lefnadsbana skall förändras för en sak, som låter värre, än den i sjelfva verket är."
"Sam," genmälte miss Fosbrook, "jag läste en gång en predikan, der det stod, att vårt uppförande i småsaker bestämmer hela vårt lefnadslopp. Du vet,
