196
Christabel fruktade, att innan hemligheten med postremissvexeln hunne bli uppdagad, skulle David visa, att han mera älskade sig sjelf, än rätt och billigt var.
De fingo ej många bref från de frånvarande systrarne; de voro alldeles för mycket sysselsatta, för att hafva tid att skrifva, De uppräknade blott allt, hvad de sågo, utan att beskrifva det utförligt. Det bästa af allt var likväl, att den snälla mrs Penrose tagit dem med sig till Portsmouth på några dagar, för att se "Ramilies", der hon skulle stanna, tills den seglade. De hade varit i amiralens hytt, och sofvit på "små söta soffor", der de önskade att alltid få ligga. De hade äfven varit i pappas hytt, der det stod en stor kanon, hvilken man endast kunde skjuta af genom fönstret, (detta sistnämnda ord var öfverkorsadt och styckeport satt i dess ställe).
"Ack, så trefligt! Jag önskar jag hade en stor kanon i mitt rum," utropade Johnnie.
Och så hade de sett Sams koj — han hade sett så nätt ut i sin uniform och hade ätit middag med dem hvarje dag. De hade ätit tillsammans med de fullvuxna, och amiralen var så vänlig och treflig.
Dagen derpå hade de följt med pappa ut på landet, för att helsa på lady Seabury, Bessies gudmoder, en mycket gammal fru, äldre än farmor, och som ej kunde röra sig från sin stol.
"Hon gaf mig —" skref Bessie. Der var åter något öfverstruket, och "en kyss" skrifvet ofvanför.
Det, som var öfverstruket, var ett långt ord, men det var fullkomligt oläsligt, ej såsom ordet "fönster", hvilket endast var öfverstruket med ett par streck, så att man mycket väl kunde läsa det. Man såg tydligt, att hon först försökt sudda ut det med fingret, och när det ej lyckats, hade hon klottrat derpå så länge tills det blifvit en plump så svart som sot, som slagit igenom på motsatta sidan af papperet. Hvad kunde det vara för ord? Annie och David voro båda säkra på att de ändå kunde läsa bokstäfverna. Första bokstafven var då bestämdt ett S.
