Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

198

"Och du köpte ett David?"

"Purday skall i morgon fråga arrendatorn, hvad de kosta, ty han var inte hemma nu."

"Men då får du inte verktygslådan."

"Nej," svarade David. "Purday säger, att de verktyg, de göra åt små gossar, aldrig duga."

"Då berättade du det för Purday?"

David nickade.

"Ack, säg mig, hvad han sade!" fortfor Annie.

"Det rör dig inte," svarade David tvärt. Men då Johnnie kommit in och äfven han började fråga honom, kom det slutligen fram, att Purday sagt: ja, om master David fått pengarne till det ändamålet, så bör han icke gifva ut dem till något annat, och hur det nu kunde vara dermed, så vore Hannah Higgins en mycket hygglig qvinna, och master David visste inte, hvad det ville säga, att ej kunna få en bit fläsk någon enda söndag på hela vintern. Han tyckte, att det var synd, att det fattiga folket ej skulle få annat än bröd och kål från den ena veckan till den andra, derför att master David ville förstöra alla bord och stolar med att göra spånor af dem.

David hade visserligen försäkrat honom, att han ej tänkte förstöra sitt virke, men då hade Purday sagt, att de verktyg, de i leksaksbodar sälja åt små gossar, ej duga till någonting. Det vore bäst att spara ihop sina pengar och småningom köpa sig ett verktyg efter det andra af det rätta slaget, och då skulle han med tiden få en samling lika goda som George Bowles'.

Ehuru David var så ung, insåg han dock det förståndiga häri och hade redan föresatt sig, att till en början skaffa sig en borr. Men ehuru han ej sade

Miss Fosbrook var mycket glad, att David rådgjort med en så förståndig man som Purday. Hon gaf David och John tillåtelse att gå med Purday dagen derpå, för att köpa svinet. David var synnerligen ifrig att köpa ett, hvilket, som han påstod, såg så innerligt trefligt och välmående ut, och det var löjligt att se den vigtiga min, hvarmed de små pojkarna gingo