Der fanns äfven en kinesisk bro, hvars zickzackformiga galler krökte sig i alla möjliga riktningar, så att det måste varit bra fult och en pina för ögonen, innan den hvita färgen så småningom bortnötts. Boningshuset var en vördnadsvärd gammal stenbyggnad af mörkgrå färg, hvars stenar visade en stor benägenhet att förvittra och affalla i stora flagor. Fönstren voro omgifna af stora, fyrkantiga stenar, hvaraf de största sutto öfverst. Det var ett trefligt, fast mörkt hus, som såg ut, som om det alltid varit bebodt af en talrik familj. En vinranka med sina vackra blad slingrade sig uppför framsidan af huset, tjenande som gröna kammarjalousier till förmaksfönstren, hvilka stodo öppna och genom hvilka man kunde se, huru tomt det var derinne.
Christabel stod några ögonblick och såg sig omkring, tänkande på, hvad detta skulle vara för ett paradis för hennes öfveransträngde fader och bekymmerfulla moder, och hvad det skulle vara nyttigt för hennes små syskon, att fritt springa omkring och rulla sig på denna präktiga gräsmatta, i stället för att, som nu, endast någon gång vid högtidliga tillfällen få promenera i en af parkerna. Men oaktadt allt detta, var hennes hem lyckligt, och hennes enda sorg var den, att hon måste vara skild från de sina; derför, när hon hörde den glada sången:
"Jag står på Tommy Tittlers mark, och tar hans guld och silfver",
vände hon sig om och skrattade godt, då hon såg de små guldtjufvarne stå och rifva af gräs, spejande med ögonen efter Harry, som förföljde Susanna fram och tillbaka, upp och ned, tills hon med ett högt triumfrop hunnit fram till randen af gräsplanen, der de hade sitt bo.
När Harry vände sig om, var miss Fosbrook lika så ifrigt sysselsatt att plocka guld och silfver som någon af de andra. Han beslöt att fånga henne, men kunde ej motstå frestelsen att först knipa David, som stod och vände ryggen till och så lätt kunde
