42
"Jag vill helst läsa sjelf," svarade Bessie, och det blef alldeles tyst, och miss Fosbrook, helt glad öfver att det blifvit så lugnt, började att läsa i bibeln. Hastigt spratt hon till, ty hon tyckte sig höra namnet Christabel, men så sakta uttaladt, att det lät, som om någon på långt afstånd ropat henne; hon måste likväl småle, när hon fann, att det varit Elisabeth, som tagit sig denna frihet och som nu satt der helt skrämd och rodnande öfver sin egen djerfhet.
"Får jag säga det ibland, då vi äro ensamma," sade hon blygt. "Jag tycker så mycket om det."
"Om det är dig ett så stort nöje, vill jag ej beröfva dig det," sade miss Fosbrook, skrattande, "men du får endast göra det, när vi äro ensamma, ty din mamma skulle ej tycka om, att jag syntes yngre än jag är."
"Tack, tack! Ack en sådan rolig hemlighet?" utbrast Bessie, fattande hennes hand; "och ni tillåter mig väl också att smeka er ibland."
Miss Fosbrook tyckte äfven om, att blifva smekt, när hon ibland kände sig ensam, och derför tog hon Bessie på sitt knä, och de smektes så, att den vackra krage, miss Fosbrook fått af sin syster, blef alldeles nerskrynklad.
"Och ni säger inte, att jag är dum!" sade Bessie.
"Det beror på," blef det något skälmska svaret; men Bessie hade ej sinne för skämt, och hon fortfor:
"Såg ni Ida Greville?"
"Ja."
"Hvad tycker ni om henne?"
"Jag hade ej mycket tillfälle att lära känna henne."
"Men såg ni hennes parasoll och fågel? Tycker ni, att det är orätt af hennes mamma, att gifva henne sådana vackra saker?"
"Nej, visst inte, såvida hon icke bär dem vid opassande tillfällen, eller gör för mycket affär af dem."
"Ida har så mycket kläder, att hon ej alls gör affär af dem. Hon har snäckor, och ett så vackert
