46
skulle lemna henne i fred, och klagande öfver, att de alltid plågade henne värst om söndagarne? Hon tyckte äfven, att det var bra ovänligt af miss Fosbrook att gå ifrån henne. Hennes syskon voro således icke denna gång skuld till hennes dåliga lynne.
"Se här," utropade gossarne. "Se dit upp, miss Fosbrook, der, på ena sidan om huset, bakom den täta vinrankan. Hvad! kan ni ej se dessa svarta ögon och denna lilla näbb? Fågeln ser er nog." — "Åh, nu ser jag den." — "Det är en flugfängare. Om ni väntar litet, så skall ni få se de gamla fåglarne komma flygande med flugor i näbben, för att mata ungarne, som alla sitta uppspetade i en rad."
"Nå, kan ni nu stiga upp i lagerträdet?" — "Ja, det tror jag, jag kan, men jag borde ha vetat af det förr, så hade jag tagit af mig min söndagsklädning." — Sam såg ledsen ut, när han stod uppe i lagerträdet; han vinkade åt de andra, att gå tillbaka, och sprang fram på en skroflig gren. Harry frågade: "Äro de borta? Har Ralph varit och tagit dem?"
"Ja, åtminstone tror jag, det är han, den svarta skurken. Det finns ej ett enda ägg qvar, och de skulle ha blifvit utkläckta denna vecka."
"Och den kallar Purday för sin bästa vän!" sade Harry.
"Han säger, att vi ej skulle få behålla ett enda vinbär eller krusbär, om vi ej hade den der korpen, ty pappa tillåter ej, att man skjuter småfåglarne."
"Tag ner boet, Sam," utropade Susanna. "Georgy tycker nog om, att få det."
Barnen, som stodo nedanför och som aldrig kunde höra talas om något, utan att strax vilja ha det, skreko alla, att de ville ha boet, men Sam sade, att Susanna hade först bedt om det. De blefvo alla missnöjda och började gräla med hvarandra. Miss Fosbrook tyckte ej om, att de togo boet, och frågade om ej den gamla fågeln skulle lägga en ny kull ägg der; men de förklarade for henne, att en trast aldrig kommer tillbaka till sitt öfvergifna bo. När Sam kom
