74
"Du är inte snäll," svarade David häftigt. "Jag tycker inte om dig, och jag hatar pepparkaksmannen, för det, att han kommer och tar bort stackars Hannahs penningar."
"Lugna dig, lugna dig, David, ingen tvingar dig att gifva ut dina pengar; och kanske den stackars karlen har barn, som lika väl behöfva mat som Hannahs barn."
"Då kunna de äta pepparkakor och karameller."
Sam försäkrade, att denna diet skulle göra dem sjuka, hvarpå den lilla allvarliga David svarade, att bara svinet vore väl köpt, så skulle han en hel månad gifva sina pengar åt pepparkaksmannen, om han endast ville låta bli att komma de nu följande fyra veckorna.
Christabel kom ovilkorligen att tänka på, hvad hon nyligen läst om, att menniskan så gerna vill aflägsna från sina barn eller vänner just de frestelser, Gud sändt dem, för att pröfva deras kraft att försaka.
Hon hann ej länge tänka härpå, ty åter nalkades snabba steg, och Sam ropade åt Johnnie, när han inträdde: "fy, skäms du inte? Har du låtit Susanna köpa dig allt det der, Jack?"
"Det var bara tre karameller," svarade Susanna, som inträdde strax efter Johnnie. "Du vet ju, att han ej sjelf hade några pengar, så det var så synd om honom; Annie gaf honom äfven några."
"Och Freeman också," tillade Harry.
"Åh, Jackie förstår nog att taga för sig." Han hade rätt, ty Johnnie hade munnen full med sötsaker, och hans händer och fickor voro fullproppade.
"David har ej fått något!" sade den välvilliga Susanna. "Se der, David," och hon gaf honom ett stycke gult bröstsocker.
"Jag vill ej ha ditt snask," sade David förargad. "Du har gifvit ut allt, så nu få vi ej något svin."'
"Nej, David, jag har bara gifvit ut två pence," svarade Susanna, "se här, tag ett stycke."
