ehuru han talade mycket om svinet, nekade han sig dock ingenting.
En eftermiddag kommo gossarne in och hade stora nyheter att berätta. Deras lärare hade läst i tidningen, att amiral Penrose blifvit utnämnd till befälhafvare på "Ramilies", som skulle segla till Medelhafvet. Amiralen var deras fars bästa vän, och gossarne trodde bestämdt, att han skulle göra honom till sin eskaderchef.
"Och mig gör han till sjökadett," sade Harry. "Han sade det, när han var här sist."
"En af er två," afbröt honom Susanna.
"Jag vet, att det blir jag," återtog Harry. "Han såg, hur jag hade tacklat mitt lilla skepp, och sade, att jag kände bra till alla rep, och så sade han till pappa, att han kunde vara stolt öfver att hafva en sådan son."
"Åh, åh," ropade de andra barnen förargade.
"Nå, det är detsamma, om han sade en sådan familj, men i alla fall såg han på mig, och jag får fara på hans skepp, det skall ni få se. När jag då kommer till Medelhafvet, vet ni då hvad jag skall göra? Jo — jag skall med egen hand döda en haj."
"En haj i medelhafvet."
"Nå, han kan väl komma in genom Magelhaens-sundet? Ja så, sundet heter inte så, nå ja, det är detsamma — jag skjuter nog ändå en haj."
"Hvad du pratar, Harry," sade Sam litet förargad.
Harry började nu en annan visa.
"Nå ja, det vill säga, han har väl bestämt nu, att jag får fara med, och pappa lär väl snart skicka mig till London, så att jag får skaffa mig uniform."
"Jag hoppas du får tillåtelse att komma och helsa på oss ibland," sade Annie.
"Jag skall bedja derom, men ser du, om jag blir tjenstgörande officer, så kan väl knappt amiral Penrose undvara mig; men jag skall köpa presenter åt er alla af min sold."
"Du behöfver nog din sold sjelf," menade David.
