se rätt bra ut. Och stundom trängde — även i fula stunder — i hennes öga en blick, i hennes ansikte ett uttryck, som kom Henrik att en gång säga: »kors, Petrea är ändå vacker!»
Leonore.
Leonore hade småningom kommit att smärtsamt känna, att hon var ful och utan alla behag och vackra gåvor. Hon kunde icke undgå att märka huru litet medel hon hade att behaga och intressera andra; hon såg mycket väl huru hon av husets vänner och bekanta var åsidosatt för sina bättre lottade systrar. Detta och hennes sjuklighet, det slags obehag hon kände av sin tillvaro, misstämde henne med livet och människorna. Hon var böjd att finna allting tungt och besvärligt. Hon kom lätt i opposition med sina systrar, och hennes naturligen häftiga lynne förde till strider, som icke alltid voro utan bitterhet. Med allt detta fann stackars Leonore sig rätt litet lycklig i världen.
I den period, vi nu se Leonore, hade hon nyligen tillfrisknat efter scharlakansfebern; men i följd av den hade hon fått en svår och envis huvudfluss, som tvingade henne att nästan jämt förbliva på sitt rum, och ehuru föräldrar och syskon ofta besökte henne där, var detta ännu till föga glädje, ty ännu förstod ej Leonore att genom godhet och innerlig vänlighet giva andra trevnad med sig.
