Sida:Hemmet 1928.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

själv, och Leonore stod så ensam, så sorgsen! Evas goda hjärta böjdes ömt till henne.


Lilla fröken.

»Vår lilla fröken» tyckte inte om att bli åsidosatt. Gabrielle var allt ett bortskämt barn, och gjorde ofta »la pluie et le beau temps» inom hemmet. Aktas skulle hon för köld och blåst och regn och ledsamt. Klemig är hon ändå; sticker i maten och prisas och berömmes, som för den vackraste gärning, när hon haft den nåden att förtära till middagen en kopp buljong eller vingen av en kyckling. Själv är hon ännu som kycklingen under modersvingen; dock kryper hon fram ibland och försöker sina egna vingar. Då är hon söt och rolig, gör gåtor och charader, särdeles för modern och Petrea att gissa. Det plågar henne särdeles att behandlas som liten, och något värre kan ej hända henne, än då de äldre systrarna säga, »Gå ut på en stund, Gabrielle lilla!» för att sedan meddela varandra sina viktiga förtroenden eller läsa tillsammans någon hjärtrörande roman. Mycket tycker hon om att dyrkas och fjäsas, och assessorn är i hennes stora onåd, emedan han jämt retas med henne, kallar henne »miss krusmynta» och andra mindre sköna namn. Lära och lärmästare är alls icke hennes sak. Hon älskar ett visst »far niénte» och hennes svaga hälsa gör, att man gynnar hennes smak. Dans är hennes förtjusning, och hon är förtjusande i dans. I motsats med Petrea har hon en stor fruktan för alla stora företag pch i motsats med Louise, en allvarlig förskräckelse