Så var det. Petrea hade tagit orätt flaska. Stor bestörtning.
»Du är då alltid så tafatt, Petrea!» utbrast Sara harmset, »du vore i stånd att som åsnan i fabeln krossa huvudet på din vän för att jaga en fluga från dess panna!»
Detta var ett hårt ord för stackars Petrea, redan i begrepp att springa ut för att rätta sitt misstag.
Det förenade sig med en annan sinnesrörelse, att jaga tårarna i hennes ögon och blodet åt hennes huvud. Hon fick en häftig näsblod.
Louise, mycket stött på Sara för hennes hårdhet mot Petrea, och litet även för det hon kallat hennes elixir »gift», gav henne en värdig och mycket ogillande blick, och ägnade den ömmaste omsorg åt den gråtande och blödande Petrea. Var det vredens spiritus, som skingrat Saras huvudvärk, eller var det verkligen Louises elixir (Louise var alldeles övertygad att så var), visst är, att Sara blev hastigt bra, steg upp och återvände till sällskapet, utan att säga ett trösteord åt Petrea. Denna var ur stånd att gå ut till supén, och Louise stannade vänligt kvar hos henne. Man bar in mat till dem.
Angläsen var redan begynd, då systrarna gingo ut tillsammans. Kandidaten mötte dem ivrig och orolig. Han hade bjudit upp Louise till angläsen efter maten och stod snart med henne i dess täta leder. Petrea väntade att hennes kavaljer skulle störta fram och fatta hennes hand, men när hon inträdde i balsalen, fick hon se honom — ej störtande fram mot
