av kyssar och tårar. När hennes armar sökte den, som så omfamnade, var den borta. »Sara, Sara! var är du?» ropade modern ängslig.
Petrea kom ned ifrån sitt rum och ämnade just gå in i förmaket, då någon mötte henne, som slöt henne i sina armar, tryckte sina läppar på hennes panna och viskade: »Glöm mig!» — »Sara, Sara! vart går du?» ropade Petrea förskräckt och sprang efter henne ut i förstugan.
»Var är Sara?» frågade häftigt lagmannen uppe på sina döttrars rum, »var är Sara?» frågade han nere i biblioteket.
»Ack!» utropade Petrea, som nu störtade in med en störtsjö av tårar, »hon gick nyss ut, ut på gatan… hon nästan sprang… hon förbjöd mig att följa sig; ack, hon kommer visst aldrig mer igen!»
»Fan!» sade lagmannen och skyndade ur rummet, tog sin hatt och gick ut. Ute på gatan såg han en fruntimmersgestalt, som endast med en lätt schal över huvud och axlar skyndade bort, och oaktat skymningen tyckte han sig igenkänna Sara. Han hastade i hennes spår. Hon såg sig om och — flydde. Nu, säker på sin sak, förföljde henne lagmannen, vann på henne, och var nära att hinna henne, då hon hastigt vek av och sprang in i ett hus. Det var Schwartz' logi. Han följde henne med blixtens snabbhet, följde henne uppför trapporna och var i begrepp att nå henne, då hon försvann igenom en dörr. När denna dörr nästan i samma ögonblick sprang upp för lagmannens hand, såg han Sara — Sara i Schwartz' armar. De stodo
