ligt blek. På systrarnas förfrågningar om orsaken därtill sade han, att han hade ont i huvudet, och tillade halvt skämtande, halvt allvarligt: »Det skall ändå bli skönt att en gång bli av med den här tunga kroppen! — Han är mycket till hinders!»
»Hur du talar» sade Louise, »bäst är att behålla den och strapsera lagom med den, och inte sitta uppe och läsa om nätterna, så att man får ont i huvudet om dagarna!»
Senare på aftonen stod Henrik i ett av fönstren i biblioteket och såg ut i den mänskensljusa rymden. Leonore gick till honom och såg upp i hans ansikte med denna midla, ödmjukt frågande blick, för vilken hjärtat så gärna upplåter sig, och som var Leonore egen. »Du är så blek, Henrik!» sade hon orolig.
»Det är besynnerligt!» sade han halvt leende över sig själv. »Ser du, Leonore, granarna där på kyrkogården, hur deras toppar böja sig och vicka i vinden! Jag begriper ej varför, men detta nickande och vinkande plågar mig förunderligt — jag känner det i hjärtat!»
»Det är väl emedan du mår illa, Henrik! Skulle vi inte gå ut litet? Det är så vackert månsken! Friska luften skall kanske göra dig gott.»
»Vill du gå med, Leonore! Ja, det var en god idé.»
Gabrielle fann den särdeles dålig. Hon kallade syskonen samojeder, lappar, eskimåer m. m., som kunde vilja ströva omkring mitt i vinternatten. De gingo icke dessmindre muntert och skämtande arm i arm.
»Blåser det icke för mycket på dig?» frågade Hen-
