hon själv varit med om att tillreda och över vilken »vår äldsta» icke var litet ärorik. Ja, hon var icke långtifrån att tro, att det var ingenting annat än den, som givit Henrik nytt liv, och att anse dess kraft för undergörande. Men ack!
Det var just under det Henrik som muntrast skämtade med Louise häröver, som han plötsligen överfölls av de häftigaste plågor.
Dessa fortforo oavbrutet i tre dygn och berövade den sjuke sansen, under det de hastigt tycktes föra honom till det mål, som barmhärtighetens hand satt för kroppsliga lidanden. På andra dygnet efter detta anfall greps Henrik av den flyttsjuka, som vanligen ger tecken, att själen bereder sig till den stora flyttningen. Lagmannen bar själv sin son i sina armar från rum till rum, från bädd till bädd. Hela familjen sov knappt en blund på dessa förfärliga dygn. Med det tårlösa ångestfulla ögat oavvänt fästat på sin älskling följde modern honom från rum till rum, från bädd till bädd, lutad ömsom över hans huvudgärd, ömsom sittande på sängkanten vid hans fötter, leende ömt mot honom då han tycktes känna igen henne, och nämnde helt sakta, men hästan oupphörligt, hans namn.
På tredje dagens afton återvann Henrik sans. Han kände igen de sina, talade vänligt till dem och tackade dem. Han såg att de voro bleka och trötta och bad dem enträget att gå till vila. Assessorn, som var närvarande, instämde allvarligt häruti och försäkrade dem, att, efter all anledning, skulle nu Henrik få själv njuta en plågfri sömn. Själv ville assessorn vaka hos honom
