mellan själ och kropp, emellan mig och honom; men jag kände det icke, jag sjöng ännu; jag tyckte att sången bar hans ande och lyfte den mot himmeln: Jag var salig i denna stund, höjd, även jag, liksom han, över all jordisk smärta. Ett utrop av min man väckte mig ur min lycksaliga dröm, och jag såg min sons lik och — sedan såg jag ingenting mer.
Det var en lång, djup dvala. Mig tycktes att döden måste vara lättare. När jag återkom till besinning, kände jag ett hjärta klappa mot min tinning. Jag lyfte ögonen och mötte — min mans. Mitt huvud vilade vid hans bröst, Med de ömmaste ord återkallade han mig till livet. Mina döttrar stodo omkring mig; de gräto och kysste mina händer, mina kläder. Då grät även jag, och det blev bättre med mig. Det var nu morgon, och det dagades i rummet. Jag lade mina armar om min mans hals. »Ernst, håll av mig!» sade jag. »Jag vill bjuda till…» mer kunde jag icke säga; men han förstod mig, sade innerligt: »Tack!» och tryckte mig till sitt bröst.
Och jag bjöd till, och det gick — med Guds hjälp. Några timmar på dagen vilade jag stilla på min säng. Eva läste högt för mig — hennes röst är ljuv. Vid teet kom jag ut och försökte att vara som förr. Min man och mina döttrar understödde mig; allt var frid och kärlek.
När dagen var slut, och Ernst och jag voro ensamma i vår sängkammare, då tog mig en fruktan för natten, för sängen och den sömnlösa huvudkudden. Jag satte mig på soffan, jag bad Ernst läsa för mig; jag törstade efter skriftens tröst. Han satte sig bredvid
