dern, som skulle planeras av dem: tvenne brev, som lämnades Louise, gjorde plötsligt slut på alltsammans. Det ena brevet var från Jacobi, helt kort och sade blott att pastoratet gått ifrån honom, och att Louise ej skulle tadla honom därför, när hon fått veta rätta sammanhanget.
Det andra brevet var av en främmande hand, tydligen ett fruntimmer, och lydde, som följer:
»Hata mig ej, ty jag välsignar er, er och den ädla man, med vilken ni förenat ert öde. Han är min välgörare, min mans, mina barns. O, dessa små, vilkas framtid han betryggat, de skola anropa himmeln att skänka hosom och er i dubbelt mått den lycka, som han nu så ädelt försakat! Mitt ändamål med denna skrivelse är att ödmjukligen anhålla om er förlåtelse och att utgjuta ett tacksamt hjärtas känslor inför den, som bäst kan belöna min välsignade välgörare. Värdes för hans skull lyssna till den korta men ointressanta framställningen av en lika vanlig som sorglig belägenhet.
Kanske har herr Jacobi någon gång nämnt för er min man? Han var under några år Jacobis lärare, och båda älskade varandra. Min man har i tjugu år bestritt med heder skollärarsysslan i W. Knappheten av hans lön, olyckor, som övergått oss, många tätt på varandra följande barn försvårade år från år vår belägenhet och ökade den skuld, som vi redan måste ingå i den stund vi vi bosatte oss. Min man sökte pastorat, men ville icke begagna några av de vägar, som nu tämligen allmänt brukas och som så ofta föra lycksökaren och kryparen till målet, framom den förtjänte; han var för enkel, för blygsam, kanske också
