i en lång, mörkgrön morgonrock, syntes mig mera imponerande än vanligt. I handen svängde han en käpp, på vilken satt en grå papegoja, som under det den sökte att hålla balansen, skrek av alla krafter efter biskopen: »Adjö med dej, adjö med dej!» Det solsken, som var utbrett över excellensens uttrycksfulla ansikte, när han kom ut ur sina rum, försvann genast, när han fick se mig. (Jag hade redan i brev underrättat honom om det bruk, jag måst göra av hans godhet.) En sträng, frånstötande blick var hela den hälsning jag fick. Vin och vatten stodo på bordet, och excellensen bjöd biskopen att taga sig ett glas därav och fortfor att muntert språka med honom, utan att låtsa bemärka mig. Äntligen gick hans högvördighet, åtföljd av papegojans gälla avskedshälsningar, vid vilka hans excellens näslun omärkligt smålog. Sedan vinkade han ut betjänterna och fäste på mig sina ljusgrå, starka ögon, med en verkligt förtryckande blick, i det han frågade kort och skarpt:
»Vad vill ni mig, min herre?»
Så hade jag aldrig sett honom mot mig, och det var i det, jag sökte övervinna en verkligen kvävande känsla, som jag svarade:
»Jag ville tacka ers excellens för den godhet, som…»
»Som ni vräkt ifrån er, som vore den en spottpenning!» inföll excellensen, »Ni lär ha rasande gott om pastorater, kan jag förstå, ni har råd att skänka bort sådana till höger och till vänster!»
Detta var sagt i en hård och ironisk ton. Jag besvor honom att höra mig, förklarade åter min djupa tacksamhet för honom och framställde i korthet, men så
