försonat mig med livet. Gör mig nu fullt lycklig därigenom att du låter den glädja dig! Tag den, min Ernst, låt den skänka dig en sommars glädje; jag ber dig därom, även för våra barns skull. Tag Eva och om möjligt även Leonore med dig; ingenting skall mer uppliva Evas själ, än en sådan resa med dig och Leonore, i en stor och skön natur. Pengarna kunna lyftas om en månad — några månaders tjänstledighet kan man omöjligen neka den, som oupphörligt arbetat i statens tjänst över trettio år. Och när Louise med sin man lämnar oss, när våren och naturen äro som skönast, då skall du vandra ut, hämta dig vederkvickelse efter så många års mödor och läka såret i hjärtat på vårt sjuka barn.»
Planer och motplaner.
Följande dag på morgonen kom Eva in i sin fars arbetsrum. Han lämnade genast sitt arbete, tog med stor ömhet emot henne, satte henne vid sin sida i soffan, och med en arm om hennes liv och hennes hand i sin såg han på henne med en god och forskande blick, i det han sade:
»Vill du mig något, mitt barn? Kan jag göra något för dig? Säg mig det, säg!»
Uppmuntrad av denna godhet skildrade Eva för fadern sin själs tillstånd. För att besegra detta, för att återvinna lugn och styrka, ville hon inträda i ett verksammare liv. En plats som lärarinna i en fruntimmerspension i staden var ledig, och Eva önskade
