Sida:Hemmet 1928.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

höghet, vår nådiga kronprins själv, som reser landet omkring inkondito med sin äldsta son!»

»S'ta syster säger en sak! Ja, så måste det vara! Ty som en riktig prins såg han ut, den söta gossen, där han satt och såg på mig genom fönstret, han riktigt smålog åt mig.»

»Nå, mitt herrskap, vi lär ha fått förnämt främmande till staden!» utropade pustande rådman Nyberg, i det han inträdde i rummet.

»Ha de stannat här?» hördes från båda fruarna.

»Hustru min såg vagnen stanna, och…»

»Nå, gudbevars, rådman, vad tänker ni på, som inte gör rumor i staden och lagar er till uppvaktning? För Jesu namns skull skaffa då ihop borgerskapet!»

»Huru? vad? vem?» frågade rådmannen i det han liksom yrvaken uppspärrade sina grå ögon, »skulle det vara…»

»Jo, troligen hans kunglig höghet själv i egen proper person, möjligen hans majestät!…»

»Herregud!» sade rådmannen och såg ut som om rådstugan ramlat.

»Men så skynda då i herrans namn, och spring då och se er om, och hör er om, och stå inte här och gapa som en dö byst!» ropade hes och utom sig postmästarinnan, i det hon guppade upp och ned med sin stora kropp i den knakande soffan. »S'ta syster kunde väl ock ta till fötter litet, och Annette kan göra så med i stället för att sitta och låpa och tåpa med sin söm, som aldrig blir något av. Spring prompt, Annette, och se vad som står på, men kom på eviga momangen igen