ning, frid och behaglighet. Linneskåpets innehåll var henne dyrbart, en snövit duk gladde hennes själ. Grått linne, damm och flugor hatade hon — så mycket som hon kunde hata. Och nu vidare fram i våra historiska teckningar.
Vi lämnade nyss Elise vid sitt manuskript; det upptog henne så, att hon ej hörde klockan slå tolv. Det slog henne med förskräckelse, när hon plötsligen hörde sin man komma. Kasta manuskriptet i byrålådan och begynna kläda av sig hade varit en lätt sak för Elise; hon var i begrepp att göra så, men besinnade sig hastigt. Jag har ännu aldrig dolt mina handlingar för Ernst, tänkte hon, jag skall ej börja i dag! och hon satt stilla vid skrivbordet, tills han inträdde i rummet.
»Vad? Uppe ännu och skrivande?» sade han med en missnöjd blick. »Är det så du håller dina löften, Elise?»
»Förlåt mig, Ernst! Jag har glömt mig.»
»Och för vad? Vad skriver du? Nej, låt mig se! Vad, en roman, tror jag! Vad skall det tjäna till?»
»Tjäna till? Ack! det roar mig.»
»Man bör ha mening och ändamål även med sina nöjen, och mig roar det alls icke, att du sitter uppe om nätterna, fördärvar dina ögon för en eländig romans skull. Hade vi en eldbrasa här, så skulle jag bränna upp den smörjan!
Jag hade lust att binda ihop alla romaner och romanförfattare i världen och göra av med dem. Världen blir ej förnuftig förr, och du ej heller. Emellertid är det bra, att jag fann dig vaken, ty jag hade eljest väckt dig, blott för att visa dig, att du ingenting kan
