slippa att hålla dem längre i knäet. Allra värst är det med det första barnet i huset. O! han är en lycka och ett underverk, och kan ej nog överhopas med smekningar och presenter, av far och mor, tanter, kusiner och hela världen. Skriker han och väsnas, så är han ett gryende geni, tiger han, så är han redan i vaggan en filosof, och knappt åtta dar gammal förstår han svenska, och nästan tyska med. Och — ’han bits, den söta ängeln! — Han har fått en tand! Han riktigt bits! Ack, han är gudomlig!’ Kommer nu det andra barnet, så är det redan vida mindre underbart; dess skrik och tänder äro ej hälften så märkvärdiga. Kommer det tredje, så är underverket alldeles borta; tanterna börja runka på sina huvuden och säga: ’Ingen brist på arvingar i det huset! Nå nå! Måtte det räcka till att föda alla!’ Komma härefter det fjärde och femte och sjätte — ja, då äro gruvningarna i full gång. Föräldrarna resignera sig, men vännerna beskärma sig: ’Kära hjärtans! Vart skall det taga vägen! Huset fullt med ungar. Dussinet snart färdigt! Stackars fru den och den! Av sådant blir man både kroppssvag och sinnessvag! Ja ja, mina vänner, sådant där sätter man inte i romaner, men så går det till i verkligheten! Jaha!’»
Det var hovmarskalkinnan, som i andans iver höll denna lilla predikan för det unga paret, som dagen därefter skulle bliva hustru och man. Hon åt denna afton pingstgröt med Frankska familjen och kastade därunder ut några hälsosamma läror för framtiden. Jacobi skrattade hjärtligen åt historien om barnen och sökte fånga upp Louises blickar, men dessa voro sta-
