O, att vi blott rätt förstode huru nära oss Försynen lagt våra sällhetskällor, att vi rätt förstode att från barndomsdar odla och begagna dem! — Vårt liv skulle då sällan gå genom torra öknar. Lyckliga de barn, vilkas ögon tidigt av föräldrar och hem öppnas för livets rika verklighet! De skola även erfara vilken sötma, vilken glädje och frid kunna flöda ur lyckliga familjeförhållanden, ur innerliga förbindelser emellan syskon, emellan föräldrar och barn; de skola känna huru dessa förhållanden, rätt vårdade i vår ungdom, bli välsignelser för våra mognare år.
Du ber mig tala om mitt hem, om min familj. Men om jag begynner därmed, Ida, vem vet om jag skall veta att sluta? Det ämnet är för mig så rikt och kärt, och likväl — hur svag skall ej min skildring bli, hur livlös emot verkligheten!
Boningshemmet — som förhåller sig till det egentliga hemmet såsom kroppen till själen — står åter, uppståndet ur askan, på samma plats, där det brann ner för nu elva år sedan. Jag ville att du i går hade varit med mig vid frukosten, i biblioteket, Det var Leonores födelsedag, och familjen hade berett henne en överraskning genom en liten gåva, alldeles efter hennes smak, som är: prydlighet, förenad med bekvämlighet. Det var en obetydlig gåva — varför gjorde den oss alla så mycket nöje? Varför voro i hennes fromma ögon, och även i våra, ljuva tårar? Vi voro alla så stilla, och dock kände vi, att vi voro mycket lyckliga, och det emedan vi mycket älskade och mycket tyckte om varandra. Solen sken in i denna stund —! ser du, Ida, den där solstrålen, som dag efter dag lyser
